Kollade på "Grannfejden" igår på 3an.
Har inte kollat på ett helt tv-program sedan jag började jobba.
Det är sjukt, kommer inte hem förrän 17.30, då ska man iväg och träna, hämta lillebror, gå på hundkurs eller laga mat, när har Gud tänkt att jag ska ha tid att förkovra mig genom lite kvalitetstid framför plåtburken?
Never, uppenbarligen.
Men igår skedde undret, kom loss tidigare från jobbet, blev klar fort med maten och fick då tid att kolla på Grannfejden.
För de som har missat det så är konceptet att en överste av 1:a graden och tillika erkänt bra medlare från Kosova (eller vad-det-nu-var) och en familjeterapeut agerar krigsmedlare mellan grannar som bråkar.
Gårdagens avsnitt var ett badande i sarkasmer, oklippta häckar, hotbrev, falska anklagelser och barnslighet.
En perfekt uppvisning av hur vuxna människor beter sig när de inte har något bättre för sig.
Det var den pensionerade företagsledaren och tillika bostadsrättsförenings ordföranden versus svensson-knagar-paret som såg sin chans att hävda sig mot samhället, här representerat av ordföranden, genom alla möjliga medel.
Jag förstår inte hur in i helskotta en krisförmedlare kan prioritera att medverka i ett program som enbart består av en konflikt som i sin tur grundar sig enbart på folks sårade stolthet, behov av hävdelse och ren jävlighet.
Han har väl bättre saker för sig!
Vem bryr sig om vilken granne som ska klippa häcken i Ramlösa när folk dödas varje dag, oupphörligt i Libanon?
Sen kom jag på att kriget i Libanon och Den Oklippta Häcken i Ramlösa kanske har mer gemensamt än man tror.
Det kanske är precis samma sak, fast på olika nivåer.
Men istället för att skicka hotbrev på grund av en oklippt höck i Ramlösa, så förklarar ett lands regent krig mot ett annat land på grund av något lika världsligt som en oklippt häck.
Är det kanske där man ska starta för att få världsfred?
I grannskapen, hos de vanliga människorna istället för att skapa stora visioner på värlsdmöten i Bryssel?
Det optimala är kanske någon slags jämvikt av både och.
