Let's call it a night

Nej, nu ska jag titta på House och sedan gå ut med hunden.
Långpromenad i den friska höstluften (ja, jag vet att november inte är höst men låt mig låtsas!) och bara vara. Tänker inte ringa pojken ikväll. Inte. Jag vet inte, jag har fortfarande kvar den där eftersmaken i munnen att jag är en klängig flickvän som jag måste bli av med. Som att man inte kan blanda Japp med Melonlipbalm som jag råkade göra idag. Det blir först Japp-smak som är gott, sedan en blandning med melon som blir jätteäcklig och sedan tar melon över i en lång eftersmak som stannar kvar länge.
Då måste man ju sluta äta, sluta vara med honom (vilket i vårt fall betyder prata på telefonen) bara ett litet tag så munnen rensas.
Måste göra annat, måste bara få tänka på någonting annat och glädjas åt att det faktiskt gick bra på jobbet idag.
Faktiskt.
Det ska jag vara glad för nu.
Nej, nu väntar en cancersjuk 9-åring som precis har fått sin första kyss av sin 30-åriga läkare, gotta go!