Grejen är att jag först blev lite stolt, min pojke skyddar mig i alla situationer.
Sedan blev jag lite rädd.
Inte för att han kan brusa upp för det kan alla och han skulle aldrig slå mig, utan jag blev snarare lite osäker på om det verkligen är en så bra idé att fira muck med 60 hormonstinna militärer som dessutom kommer vara lika packade om inte mer som när de tog studenten.
Jag vet ju inte alls vilket skick min pojke kommer vara i, dessutom så litar jag inte på alla hans lumparkompisar. De har vid upprepade tillfällen sagt att de tycker att jagär snygg vilket jag tcker är jättekul, det vill man ju höra, men nu fick jag lite second thoughts.
Det är ju mycket enklare i dessa situationer att vara ful, det måste man ju erkänna. Samtidigt har jag jagat stan runt efter en perfekt klänning igår och äntligen hittat en som kommer göra mig snyggast i Götet.
Jag känner mig splittrad.
Det som definitivt slog hårdast var det han sa när jag frågade om han ville att jag skulle med.
"Det är ju bådeoch, visst skulle jag jättegärna vara med bara grabbarna men det är ju kul om du följer med också". Not especially convincing.
Jag vill ju åka, det kommer ju bli jättekul men samtidigt så skäms jag lite. Hans lumparpolare måste tro att jag är värsta flickvännen som inte släpper sin pojkvän för ens en sekund.
- Jag följer med och möter upp honom till stationen, ända sedan vi träffades.
- Vi pratas vid minst en gång varje dag, på lunchen och på kvällen.
- Vi är med varandra nonstop hela helgerna.
- Och nu så ska jag som enda tjej följa med när de drar ut och röjer i Göteborg.
