Pojkvännens upptåg

Fick äntligen kontakt med pojken i det parallella univerumet igår.
Han hade blivit jagad av hundar, marscherat i 18 ½ timme nonstop med 30 minuters rast, fått ett djupt hack i smalbenet som blödde som faan, blivit förkyld och inte fått någon mat eftersom de under marschen inte visste hur länge de fick ha rast så de hann aldrig äta.
Det enda han åt var dextrosol, choklad, snickers och japp.
Kul.
J*vla f*cking, armé-sk*t. Nu får det faktiskt vara nog.
Ifall det inte bara var 8 dagar kvar i lumpen innan han muckar, så vet jag inte vad jag hade gjort. Åkt dit och kidnappat honom antagligen.
Nu vill jag bara strunta i det här otacksamma jobbet, ha helg i en vecka och bara ligga på hans bröst i sängen och ha det bra. Jag är så trött, det är så synd om mig.
Ge mig bara lite helg, bara pyttesnyttelite...