Var är min soldat?

Åh, vad jag längtar efter honom...
Jag är bara så konstig, ena sekunder är det sjukt skönt att vara ensam och fri och allt det där, andra sekunden har jag ensamhetsångest.
Han skickade någon bild på sig själv i skogen igår, iklädd säckväv, granris, löv, pinnar oh kilovis med kamoflagefärg. I want me soldier back now!
Jag saknar honom så mycket...
Och det är inte sexet jag saknar (eller, hm, det saknar man ju också!) som han tror ("Du vill bara utnyttja mig sexuellt!" whine, whine) utan det är ju honom! Att ligga på hans bröst och bara mysa bort hela lördagsförmiddagarna, sättet som min kropp passar så perfekt in mot hans sida när jag ligger bredvid honom, när han stryker mitt hår och säger att han älskar mig, när han har den där blicken som säger att jag är den som betyder mest för honom...
Allt det där.
Ja, ni ser, det blir ingenting annat än en jävla schlagerdänga så fort jag försöker förklara.
Mitt liv är väl en schlager.
Bara att inse och acceptera.