Känner mig helt ur gängorna.Helt freakad.
Jag tror att hela den här "förhållande-grejen" inte är något som jag klarar av, jag gör honom bara ledsen och besviken.
Han vill så mycket, han går så fort i fram och i min iver att vara den perfekta för honom så rycks jag med och inbillar mig själv att det är det här jag vill.
Jag vet seriöst inte vad jag vill längre.
Jag vet inte om jag orkar, om jag älskar, om jag ens är som alla andra tjejer som bara drömmer om att träffa Honom och gifta sig och få barn och bil och båt och perfekta vänner med lika perfekta barn som ens egna.
Just nu vill jag bara kliva in genom tvrutan och lägga mig ner i Carries säng och var singel, sorgfri, ledig, inga krav, bara vara skönt ensam hela helgen, sitta i fula, sunkiga kläder, osminkad och skriva på en bärbar dator om fredagens äventyr.
Han ringde precis och jag orkade bara inte prata.
Jag gjorde honom ledsen och besviken, jag möter inte upp till hans förväntningar, jag håller inte måttet helt enkelt.
Jag skulle så gärna vilja vara den där han drömmer om, den han tror att jag är.
Men jag kanske inte är Hon som han drömmer om?
Jag kanske ska släppa honom, låta honom gå fri från mig så han kan hitta Henne istället.
Grejen är att jag vet inte om jag älskar honom tillräckligt mycket. Tillräckligt mycket för att vara så osjälvisk att jag sårar honom med mening för att sedan se honom bli lycklig på riktigt.
Jag vet ärligt talat ingenting just nu.
Gästerna kommer om några timmar, jag måste skrapa ihop mig själv från golvet, ta fram limflaskan och limma ihop de sprickor som syns.
Jag är olycklig och det värsta är att jag längst innerst inne vet är jag alltid kommer vara det, så länge som jag är med någon, någon vars förväntningar jag inte kan leva upp till.
Det kanske är mitt öde att vara ensam, bli den där gamla gumman som går runt med sin strävhåriga tax och är lycklig med det lilla?
Jag vill bara vara någon annan, någon annanstans, bara för ett litet tag.
Bara för att orka med det här livet och inte ge upp helt.
