Igår ringde han äntligen.22.34 kom han ifrån, lånade en mobil och äntligen fick jag höra hans röst! Det var så härligt att bara höra honom prata om vad de gjort, hur mycket han saknade mig och hur han längtade efter att bara få hålla om mig.
Jag pendlar mellan två motpoler i något slags limbotillstånd. Ena sekunden väntar jag bara på att det vi har ska dö, att det är dömt att inte vara fåralltid, för ingenting kan vara för alltid, för att han är min första, för att jag är så osäker på mig själv som flickvän.
Andra sekunden är jag i himlen, kan inte sluta le för mig själv enbart för att jag har honom, för att vi har varandra, för att det är han och jag och jag känner ett slags "Skit i vad alla andra tycker, han må vara din första men han är också din rätta!"-power och ingenting kan slå mig ner.
Jag kanske är bipolär när det gäller honom?
Det enda jag vill är att han kommer hem i helgen, vilket han inte gör eftersom det är slutövning.
Samtidigt vet jag att jag behöver den här helgen ensam, för att få tillbaka lite av mig själv och mitt liv innan honom. För det är så det har blivit, dagen då vi blev ihop så startade jag ett nytt liv, jag blev en ny Me och det kanske är det som är orsaken till the mean reds.
Jobbet är inte heller något kul just nu. Allt är så monotont, jag sitter på tråkigaste uppdraget och jag bara känner att jag vill vidare. Att jag dessutom inte är 100% frisk utan snarare någonstans på 40-50% gör ju inte saken bättre.
Jag behöver alltså den här helgen, so badly!
Imorgon är det fredag dock, avtackning av min ena chef och vår IT-nisse Björn hemma hos en av våra VDar.
Den här gången ska jag inte dricka mig full, dra hem någon av Nanne Grönvalls dansare och vara otrogen. Den här gången ska jag vara nykter och beredd. Beredd på allt, för allt kan hända på mitt jobb.
