Denna förbannade ångest...

Ångesten bara växte och växte tills det blev svårt att andas.
Jag hatade mig själv för att jag hade ångest och jag hatade mig själv för att den fick mig att klänga på honom.
Jag ville andas djupt och få den att försvinna samtidigt som luften ur mina lungor men det gick inte.
Den satt fast som segt slem i halsen.
När han då stod där i sin uniform, redo att åka så brast det nästan. Men bara nästan.
Jag tänkte då att "Jag har kanske blivit starkare. Jag kanske klarar av det här trots allt!"
Sedan blev allt stressigt, vi fick åka hem igen för han hade glömt mobilen, vi missade pendeln, han belv stressad och satt i 9 minuters telefonkö till SJ för att få reda på om tåget som han skulle missa stannade i Flemingsberg eller Södertälje.
Minutvisaren bara tickade fram, ostoppbar, tiden verkade gå surrealistiskt snabbt och jag fick ont i nacken.
När jag sen tittade in i hans gröna ögon så kände jag att nu orkar jag inte mer.
Jag vill inte!
Jag vill ha det så som det var förut, det trygga, vanliga livet jag levt tills för ett halvår sedan.
Jag ville tillbaka till skolan, mina kompisar, samma gamla trygga lärare, ett stadigt och tryggt schema, ett singelliv som bara innebär att jag går ut på krogen med vänner när det passar mig, ingen pojkvän som tar hela helgen och massa tid och energi.
Allt det där som jag tryckt undan bara kom upp, obönhörligt och jag kände mig så matt och orkeslös.
Jag undrade för första gången under vårt förhållande om det gav mer energi än det tog.
Så jag sa lite försiktigt att vi kanske skulle ta en paus, inte ses på ett tag och känna hur det känns, så man får tillbaka den där känslan då man uppskattar varke minut som är kvar innan han åker istället för att räkna ner hur lite som återstår.
Lite är glaset halvfullt/halvtomt.
Så jag gjorde det.
Jag sa att vi kunde väl tänka på det och prata senare om vad vi tyckte.
Han sa direkt att han inte ville, han ville bara vara med mig.
Sen hann vi inte säga så mycket mer, de tre stationerna till Flemingsberg hade passerat och hangick av tåget och lämnade mig med brustet hjärta och hans halskedja krampaktigt i handen.
Då brast det på riktigt.
Jag satt och grät på pendeltåget till Stockholm Central i vovvens päls och hulkade sedan hela vägen till Ropsten och Bodal.
När jag sen kom hem så började jag tjuta på ett sätt jag inte gjort på 5 år, mamma trodde att jag hade blivit överfallen eller våldtagen.
Nu i efterhand kan jag ju bara säga att allt det där var ett resultat av att när jag inte får som jag vill så kommer barnsliga Me fram och då är det tjurighet och tårar som gäller.
Sedan har jag precis lämnat ett liv bakom mig med skolan, vänner, trygghet; ett liv som jag bestämde över till 100 % och som var oerhört flexibelt.
Nu jobbar jag 70 % av min vakna tid, tränar och hinner inte träffa vänner förutom på helger.
Till slut så blev det så att jag ringde honom och hulkade lite i luren och sen pratade vi ut om det, så gott det gick när han satt på ett X2000-tåg och man knappt hörde varandra.
Nu vet jag att jag verkligen älskar honom och att det är lite väl lätt för mig att låta saker som inte har med honom att gå ut över vårt förhållande istället för att gå till kärnan.
Jag hoppas bara att jag aldrig gör det misstaget igen.
Jag misshandlar ju honom känslomässigt.
När jag tänker på det känner jag mig som en sadist, en känslokall människa som utnyttjar andra.
Jag vill inte vara en sadist!!