Stilla middag

Igår var det den inofficiella middagen för farmor, på hennes riktiga födelsedag, med enbart de närmaste.
Maten var som alltid jättegod och allt var bara super.
Förutom att det alltid är så sjukt tråkigt.
Farmor brukar jag prata med ibland, när hon inte pratar med någon annan, vilket är en stor del av tiden.
Det är ju bara jag, min bror och min kusin som är "unga" och kusinen är i Lund och brodern satt med sin mobil, as always!
Men det är ändå lite mysigt, tid för stilla kontemplation, ungefär.
Men det som stör mig är att pappa alltid tar tillfället i akt att vara riktigt pinsam, även om det inte stör mig lika mycket nu och för några år sedan.
Det som stör mig mest nu är att när vi väl träffar honom, de få gånger vi gör det, så gör han allt i sin makt för att förlänga den tiden så mycket som möjligt, tills det blir så sjukt tråkigt att man bara vill hem till mamma och inte träffa honom igen.
Så var det igår.
Det slutade med att jag sa "Nu måste vi åka hem, jag skulle ha lagt mig för 1 timme sedan och jag måste fixa inför jubiléet imorgon och städa!!".
Då gick han motvilligt med på att skjutsa hem oss.
Det är samma visa varenda eviga gång.
För att göra själva tiden med honom ännu värre så har han en habit som gör mig galen, han kan sitta och bara stirra, grovstirra, på mig eller min bror i typ 15 minuter, tills man säger till honom.
Det är så frustrerande, så pinsamt, man gör inte bara så mot folk, man stirrar inte på någon oupphörligt under en kvart! Det gör man bara inte.
Han har liksom inga spärrar.
Och det förstör de flesta middagar med den delen av släkten som annars skulle ha varit riktigt trevliga.
Är det bara så med skilda föräldrar? Är det bara de som släpper alla spärrar och ger sig hän åt vadsomhelst?