Vaknade på söndagen med den där pockande ångesten igen.Den försvann tillfälligt när vi gick på en långpromenad med vovven i skogen.
Hösten är så underbar, det är nog min favoritårstid.
Alla vackra sprakande färger, alla löv, lukten av mogen frukt blandat med den där kyliga, mysiga lukten från vattnet.
På hösten vill jag ta långa promenader med vovven, sedan sitta insvept i en filt framför brasan med en varm kopp choklad, i pojkvännens armar.
Det är höjden av mysighet.
Dessutom är min vovve en Airedaleterrier och en riktig hösthund, hon älskar att springa i skogen och sedan ligga på en fäll vid brasan. Jag hoppas verkligen att jag och pojken åker ner till min farmors landställe i Källvik, det är där hösten är som finast.
Man är ute länge och plockar äpplen, krattar löv och myser sedan framför brasan.
Det var alltså en superbra dag till ungefär då vi kom hem från promenaden.
Då blev man påmind om att det var söndag, att pojken skulle åka, att jag inte får ha honom hos mig så mycket som jag vill, att jag inte vet hur jag ska förhålla mig till min roll som flickvän, att jag kommer sakna honom så mycket att det kommer göra ont.
Direkt satte nackspärren in som jag kände smög sig på efter lördagen.
Tur att min pojke är såpass snäll att han masserade mig med liniment, det blev mycket bättre.
Sedan gick vi på handbollsmatch vilket var lika kul som förra gången, nästan bättre eftersom inga fingrar rök.
Det var riktigt spännande och mysigt att sitta och kura bredvid min vackra pojke och titta på handboll, något som kommer ta stor plats efter nyår då han börjar spela och träna och gudvetvad.
Men några av hans fingrar tänker jag inte riskera. Då tvingar jag honom att hå på sig stålhandskar.
Punkt.
