Fredagsångest

Skit, skit, skit...
Min bakkort har tydligen avmagnetiserats eller liknande, kan inte ta ut pengar, kan inte betala, bankomaten vill inte ens slicka mitt kort ens för ett tag för att sen spotta ut det och ryta "Ogiltigt kort!". Den vill inte ens sjunka så lågt. Den ignorerar mina försök attmed lock och pock och senare våld och list få in plastbiten i munnen på den.
Det är Jag-Vill-Inte-Tänka-På-Hur många timar kvar innan pojken kommer till mig med tröst.
Nej, plastkortet och jag har kommit överens om att livet är skit just nu.
Vad gör man med ett avmagnetiserat kort, förutom att skämmas i kassan när man inte kan betala för rostade & saltade solrosfrön och en 100 gram Schweizernötare?
Jag tror att man går till det stora grå och får ett nytt kort.
På toppen av denna bankkortdepression så har jag tydligen i en diskussion mellan mina kolleger och min chef ställt mig på chefens sida och därmed platsar jag inte längre i kollegornas Kompis-fack utan är en rövslickare.
Det är vad de tänker i alla fall.
Men what the heck jag står för vad jag tycker och min chef hade rätt i den där diskussionen.
Punkt.
Så fort man inte håller sig till flocken av kollegor utan börjar simma ut en liten bit på eget bevåg så antar kollegorna direkt att man anser sig för fin att vara med dem eller möjligvis att man är en rövslickare. Även om det inte har gått så långt, än måste väl tilläggas, i mitt fall.
Jag är åtminstone glad att jag har ett job, ett jobb som jag tänker sköta så bra som jag bara kan.
I'll do my best and that's all there is to it.