Ny milstolpe nådd!

Usch, vad oerhört bortskämt lycklig jag känner mig!
Helgen var fab, pojken och jag gick hand i hand på Nobelmuseet och tittade på Robert Capas fotografier av Krig och Fred, hur starka bilder som helst, måste ses!
Sedan åkte han hem till sig och jag hem till mig.
Fick lite panik när han klev av på T-centralen och t-banan åkte iväg med mig utan honom. Kände mig maktlös, ville bara kasta mig ut ur fönstret och in i hans famn igen.
När vi strosade runt där i Gamla Stan så var det så mysigt, nästan lite för mysigt för att jag skulle tro att det var sant, att det var på riktigt, att jag förtjänade att ha det så bra.
Sedan när vi skulle gå kom ångesten krypande igen, först som en växande boll av ihoprullad taggtråd, sedan sakta krypande som en tjock orm upp ur magen och satte sig som en slemklump i halsen.
Fick svårt att andas.
När sedan min bästa vän Lin kom hem till mig med Basse och vi lagade middag och hade trevligt, så infann sig inte den där vanliga känslan.
Jag brukar vara så glad när vi tre är tillsammans i vanliga fall men den känslan ville inte infinna sig.
Någonting saknade, någonting var fel, inte som det skulle vara.
Jag saknade honom sjukt mycket. Det var det.
Vi pratade om det vilket gjorde att det kändes bättre och när han sedan äntligen kom efter bio med hans bästa vän runt 11 snåret så var allt som det skulle vara.
Jag är så lycklig med honom, han är så snäll och underbar.
Jag vet nu att jag älskar honom, på riktigt. Att det är vi två mot världen.
Det kändes så bra.
Otroligt bra, faktiskt.
Jag tror nästan att det var ren lycka.